Lagen står över kulturella seder

Om vi ägnar en tanke åt bakgrunden till att småflickor så här i påsktider klär ut sig till påskkärringar, påminns vi om föga smickrande inslag i den västerländska historien, nämligen folktron på häxor och den av de kristna kyrkorna underblåsta häxjakten.

Med det i bakhuvudet läste jag på påskaftonen Sanna Raymans ledare i SvD, där hon kommenterar några reaktioner i SR:s Studio Ett på idén att hedra Fadime Sahindal med en staty. Rayman sammanfattar några kurdiska mäns motiv till varför en staty vore fel med att

"Fadime helt enkelt inte bör ha någon staty eftersom hon inte är någon förebild, utan tvärtom smutsig, använd. Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket och deras kamp för ett eget land."

Makalöst! Skulle en staty, för att hedra ett offer för - och ta avstånd från - hedersmord, förnedra ett helt folk? Man vill tro att politikerna unisont tar avstånd från de åsikterna, och förbehållslöst ställer sig bakom idén att hedra Fadime. Men icke.

Den svensk-kurdiske riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (v), som intervjuades i Studio Ett, är en av dem som har föreslagit att Fadime skall hedras. Uppsalapolitikern Mats Jonsson (c) fick i radioinslaget ge röst åt dem som håller emot:

"Det kan ju uppfattas då som att Fadime övergav sin traditionella kultur, gick över till den svenska, och svenskarna tar henne som gisslan och manifesterar den svenska kulturens överlägsenhet med hjälp av henne. Då är man ju långt borta ifrån den ursprungliga tanken med alltsammans. Det finns ju naturligtvis seder och bruk bland invandrare som vi är minst sagt frågande inför i det svenska samhället; till exempel romernas blodshämnd tycker vi ju känns obehagligt. Men att manifestera vårt ogillande av sådana företeelser genom att resa statyer tror jag inte riktigt är rätt väg."

Utan att gå in på om just statyer är rätt väg, gör Jonssons uttalande mig allvarligt bekymrad. Varför i hela fridens namn skall vi inte "manifestera vårt ogillande" av vidriga våldshandlingar?

Alla enskilda människors frihet och värdighet, liksom respekten för alla människors lika värde, är vägledande principer i Sveriges lagar, och utgör grundvalar för vårt demokratiska samhälle. Självklart skall vi värna det samhället eller, om man så vill, manifestera dess överlägsenhet över andra hittills kända typer av samhällsbyggen.

Etniska och religiösa minoriteter i Sverige har, och skall ha, frihet att - inom lagens ram - utöva och utveckla sina seder och traditioner. Men lika självklart, som att vi idag tar avstånd från våra förfäders häxjakter för 400 år sedan, skall vi tydligt och kompromisslöst klargöra att vi inte accepterar några kulturellt eller religiöst motiverade handlingar som strider mot lagen; det må handla om hedersrelaterat våld, annat kvinnoförtryck, blodshämnd, diskriminering av homosexuella eller något annat.

Tyvärr är Jonsson långt ifrån ensam om att mumla. Jag tycker det är hög tid att svenska politiker och andra opinionsbildare börjar tala ur skägget, och utan att darra på stämman förkunnar att i Sverige gäller svenska lagar.

Klarspråk i det här avseendet tror jag vore en viktig pusselbit i en bättre migrationspolitik. Hur svårt kan det egentligen vara?